Hej och hallå! Tänkte bara visa att jag lever.. eller ja, huvudet är upp och fötterna ner iallafall.
Som ni säkert redan visste har det varit en mycket jobbig period för mig och mina nära det senaste halvåret. I slutet av maj kom beskedet att min pigga, fräscha, smarta underbara farmor fått en tumör i magen. Till en början hade vi hopp om att det skulle gå att bota eller operera eller vad som helst, men det visade sig snabbt vara fel, den satt på helt fel ställe i kroppen... nämligen bukspottkörteln. Det gick snabbt utför och på bara någon vecka hade hon magrat ihop, kunde ej äta, åkte ut och in från sjukhuset osv.
Jag kan utan tvekan säga att detta är det värsta jag varit med om, att bara vistas hela dagarna i veckor på ett sjukhus är osmakligt, men att se min älskade farmor som står oss så nära stegvis bli sämre och sämre är det värsta. Jag tror inte att något kan vara tuffare än att sitta bredvid och se på någon man älskar lida och bita ihop smärta när man inte kan göra något åt det, man känner sig så maktlös. Att veta att det bara finns en utväg och tänka över hur hon ska få ett fint farväl i en så orättvis situation. Jag kan inte alls förstå detta, det är så obegripligt för mig, från att vara järnkvinnan till att bli så svag och slutligen dö på ca 4 månader är så hemskt. Tänk vad som kan hända på så kort tid. Är det något jag lärt mig av detta så är det hur viktiga mina nära är för mig ändå, jag uppskattar varje minut med min familj och älskar dom oändligt!
Ta hand om er och dom som står er nära, familj, släkt och vänner.. det är ju vad livet handlar om.
Som ni säkert redan visste har det varit en mycket jobbig period för mig och mina nära det senaste halvåret. I slutet av maj kom beskedet att min pigga, fräscha, smarta underbara farmor fått en tumör i magen. Till en början hade vi hopp om att det skulle gå att bota eller operera eller vad som helst, men det visade sig snabbt vara fel, den satt på helt fel ställe i kroppen... nämligen bukspottkörteln. Det gick snabbt utför och på bara någon vecka hade hon magrat ihop, kunde ej äta, åkte ut och in från sjukhuset osv.
Jag kan utan tvekan säga att detta är det värsta jag varit med om, att bara vistas hela dagarna i veckor på ett sjukhus är osmakligt, men att se min älskade farmor som står oss så nära stegvis bli sämre och sämre är det värsta. Jag tror inte att något kan vara tuffare än att sitta bredvid och se på någon man älskar lida och bita ihop smärta när man inte kan göra något åt det, man känner sig så maktlös. Att veta att det bara finns en utväg och tänka över hur hon ska få ett fint farväl i en så orättvis situation. Jag kan inte alls förstå detta, det är så obegripligt för mig, från att vara järnkvinnan till att bli så svag och slutligen dö på ca 4 månader är så hemskt. Tänk vad som kan hända på så kort tid. Är det något jag lärt mig av detta så är det hur viktiga mina nära är för mig ändå, jag uppskattar varje minut med min familj och älskar dom oändligt!
Ta hand om er och dom som står er nära, familj, släkt och vänner.. det är ju vad livet handlar om.
